Så här i slutet av ett läsår finns det anledning att anlägga ett vidare perspektiv på verksamheten i skolan.
Min uppgift i skolan är att vara lärare. Vad är det för något som jag förmedlar?
Åren går och jag har nu arbetat som lärare/utbildare i ungefär 20 år (varav de senaste tre åren inom kommunal gymnasieskola och de andra 17 som lärare inom privat näringsverksamhet). Allteftersom mina egna kunskaper har ökat och jag fått egen livserfarenhet , så har mitt sätt att undervisa förändrats.
Från att i början av min lärargärning ha betraktat mig själv som en ren kunskapsförmedlare, så ser jag nu mera att min viktigaste uppgift är att förmedla livsvisdom. Detta låter säkert pretentiöst, men jag tror det är mycket bättre för eleverna att få fördjupade insikter om saker som verkligen betyder något, än att få ytliga kunskaper som de bara med relativt stor tur kan tänkas få användning för.
Vad är då livsvisdom? Jag tror det är en förmåga att förstå sig själv och andra, att ha en förståelse för sina egna och andras drivkrafter och även ha metoder för att hantera situationer man som människa stöter på här i livet. I många kulturer världen över och historien igenom har liknande tankegångar ansetts vara nycklarna till ett bra liv och sann visdom; i det gamla greklands Delfitempel stod skrivet ”Gnothi seuton” (känn dig själv); i indien säger man ”Tat twam asi” (”Du är det”) och menar att man genom att förstå sig själv både kan formulera livets fråga och svara på den.
Vet elever alltid vad det är man lär dom? Nej, kan jag svara på den frågan. Det är väldigt många vuxna som inte heller vet det.
I mycket av det dagliga arbetet i skolan finns det en form som döljer innehållet. Jag menar med detta att i skolan kan det ofta synbarligen vara viktigast med mätbara kunskaper, men jag och många andra arbetar ofta med andra kvaliteter: förmågan att samarbeta, tro på sig själv, arbeta kreativt, våga göra fel, vara tillåtande, experimentell och prövande i sitt förhållningssätt. I mycket av mitt arbete med exempelvis ”uppdrag” för eleverna, eller studiebesök, externa föreläsare, laborativa lektioner, elevprojekt osv, är det viktigaste det man lär sig på vägen, det viktiga står ofta inte att finna vid vägens mål.
För många år sedan sa en professor ungefär att: ”För att bli professor behövde jag kunna en massa saker utantill, nu när jag är professor behöver jag bara veta var jag hittar kunskapen.” I det ”informationssamhälle” vi lever i dag tror jag detta är viktigare än någonsin.
När jag själv gick i skolan fick jag lära mig att Mount Everest var 8 848 meter över havet. Det är inte sant längre; nya mätmetoder visar en annan sanning (och kanske gör klimatet att havet nu stiger?).
Om vi i skolan bara fixerar på mätbara ”kunskaper” och lär eleverna att det viktigaste är att svara ”rätt” på lärarnas frågor, så tror jag att vi illa förbereder dom för ett utvecklande och fruktbart liv, som berikar både dom själva och samhället i stort.
Vår uppgift bör vara att ge varje individ möjligheter att efter sina egna förutsättningar utveckla sina egna talanger och ”hitta sig själv”.
